Något att göra

 Vill göra något kul

Idag vill jag göra något roligt. Vad som helst som bryter vardagen litegrann. Jag vet knappt vad det är flr dag idag eftersom de alla liknar varandra för mycket. Som om dagarna allihop var nära släkt eller - än värre - inavlade. De dagar som till synes är annorlunda mot majoriteten är för få och inte tillräckligt annorlunda. De är bortsett från likriktningen sällan positiva i hur de skiljer sig från resten och är därför inte att betrakta som eftersträvansvärda. För att uttrycka sig begripligt, icke-pretentiöst och enklast möjligt. 

Audiovisuell ironi

Ja. Det är faktiskt det. Kan inte förklara vad som är så uppenbart. Ser man så ser man. Gör man det inte går det faktiskt inte att förklara.

Det är väl bara att....

....göra något som jag inte brukar göra så bryter jag vardagen ich eventuellt ett par armar och ben? Ja, om jag hade lite bättre fantasi skulle problemet vara löst, eller så hade även de mest fantasifulla av saker numera ingått i min vardag. Idag behövs solglasögon igen, men man kan känna i luften att september och hösten är nära nu. Drygt en vecka kvar och jag tror tyvärr inte min fantasi gagnas av mörker, höstrusk och kyla. Tvärtom är det många av de "vardagliga" sakerna som är tråkigare att göra och med det så blir det färre saker gjorda. Enkelt att räkna ut men svårare att lösa rent praktiskt. Fast på något vis borde jag lösa det, men så har jag tänkt båda ofta och länge. Ändå så sitter jag och brklagar mig. Om någon har ideer på någon rolig höstaktivitet är det bara att kommentera och berätta. En kommentar överhuvudtaget hade varit tillräckligt roligt för ett litet, snett leende från min sida. Alltid något alltså. Så skriv för glatta livet och gör en sån som jag riktigt glad :-)

Om jag somnar

Jag minns hur trött jag var för ett par veckor sedan och önskar nästan att det kändes likadant idag. Visst är jag trött, men inte så att jag vill sova. Titta lite på TV och sedan försöka somna är en välbekant vaardagskväll, men det är sällan jag lyckas med målet. Ofta ligger jag istället vaken och funder, funderar och funderar tills dess att det snurrar i skallen på mig. Då är det nog bättre att vara vaken lite längre och sysselsätta sig. Men hur? Det är dagens stora och olösta mysterium.

Inga solglasögon krävs

 Utan solglasögon i regnrusket

Idag är första dagen på mycket länge som jag inte kommer ta på mig solglasögon innan jag drar iväg. Regnet fullkomligt vräker ner och ser inte ut att sluta på en bra stund. Efter söndagens barnkalas hade jag behövt lite sol, värme och kärlek men får nöja mig med kraftiga skurar, kyla (ja) och resten går jag inte in på. Det är lite väl personliga frågor, men jag tar inte illa vud mig.

Är det fortfarande sommar

Så även fast det fortfarande är sommar (och sommarlov för vissa) så krävs inga solglasögon alls, snarare ett eller ett par paraplyer. Ruskigt väder idag och det känns som om hösten verkligen är nära nu, det gör mig lite ledsen ändå. Nu finns det andra saker än regn, höst och mina billiga solglasögon att vara ledsen över, saker som rent objektivt är sorgsnare än så. Fast om de sakerna har jag ingen lust att skriva, jag vill egentligen inte ens tänka på dem. Så jag undviker just det, att tänka för mycket. Annars är det något jag är rätt duktig på. Mängdmässigt i alla fall, fan vet om jag tänker rätt alls. Det var lättare i skolan när man fick betyg eller åtminstone poäng om det var prov och man tvingades använda tankens kraft till något alls. Jaja,  vädret gör tt jag inte behöver solglasögon, fast gör det även omöjligt att efterlikna min stora idol...

Tom Cruise och hans pilotglaögon

Tom Cruise i Top Gun är vad jag siktar på när jag stylar mig. Jag kan inte påstå att mina försök är såvärst lyckade, men jag gör vad jag kan. Solbrillorna är av modell Maverick eller "pilot" om man så vill. Att inte Ray-Ban bytte namn på dem efter filmen är ett mysterium jag endast kan lösa om jag vinner stort på lotto och köper hela företaget. Tror chanserna till det är små av flera skäl. Lottovinster är inte tillräckligt stora. Jag har sjuk otur i spel. Jag spelar inte på Lotto. Men! Jag håller alla tummar för att det ska gå ändå. Visst, chansen är liten. Men hoppas kan man alltid göra. Hoppet är det sista som lämnar skeppet som man säger. Och Maverick hade nog fixat det, något annat kan man ju inte ens låtsas tro. Så på med solglasögon i pilotmodell, klipp håret till lagom längd (färga om du har oturen att vara blond) och kamma benan åt rätt håll. Lite, lite vax eller brylcreme är en fördel men inget måste. Fast vill man få till det attraktivt blänkande barret som Herr Cruise så bör man ta mina råd på allvar. Så, kör i vind och så vidare.

Så var kalaset över

 Dinosauriekalas: Check

Så har det jag fasade för - ett fånigt dinosauriekalas - äntligen avklarats och jag lever alltjämt. Hur jag kommer må imorgon är en helt annan femma eftersom jag inte riktigt kan vara säker på storleken på den smitthärd jag nyss kommit hem från. Jag räknade inte barnen, men det var antagligen hela klassen, fotbollslaget, släktingar, gosskören och grannarnas systerdotter som var där för det var fullt hus minst sagt. Eller själva huset var inte så fullt, men i källaren där vi alla kämpade för att få luft var det så mycket barn att jag fick kämpa mot att boka tid för sterilisering direkt. Har Kry den tjänsten online kanske? Jag vet inte, jag kollade aldrig upp det. Lite stolt är jag över den saken, men för lite för att egentligen nämna. Kanske var det så dinosurierna dog ut. Ett stort barnkalas som fick dem alla att tröttna och välja bort reproduktionen. 

Ett dinosauriekalas värt namnet

Det var som jag trodde en kille som hade kalaset, men nej han fick ingen barbiedocka av mig. Han fick nästan en tillsägelse, men ingen annan födelsedagspresent. Tilldägelsen hade varit berättigad men jag har fått för mig att föräldrar ogillar när man uppfostrar detas barn helt apropå. Då kan man ju tycka att dessa föräldrar borde lärt ungen att INTE hosta folk rakt i ansiktet. Speciellt inte om dessa folk har gått man ur huse för att fira tidigare nämnda unges 9-årsdag utan att ens ha träffat honom eller hans familj. 

Mer snask än barn behöver

Nog för att det var många barn där, men måste man ha sju ton socker på ett barnkalas? Det kan till och med jag räkna ut hur det kommer att gå; barnen blir speedade och far omkring som de galningar de faktiskt är bara för att sedan krascha hårt när sockret lämnar kroppen. Då tar det hus i helvete. Då gråter barn. Då gnäller barn. Då vill jag vara någon annanstans. Eftersom jag redan lånat toaletten fyra gånger som ursäkt för att få vara i fred kunde jag inte med att fråga om jag kunde låna den igen, så jag fick finna mig i ca. 35 minuter av kaosande 9-åringar utan tillräckligt många vuxna och noll säkerhetsvakter. Det hade behövts. 

Tre slagsmål och lite kräks

Jag såg tre slagsmål, ett var nästan med kniv. Minst två barn kräktes och en låtsasvuxen var nära att göra detsamma, men jag svalde den sura uppstötning som smakade jordgubbstårta första gången det svaldes. Andra gången var smaken inte lika angenäm. 

Ett dinosauriekalas alltså

 För vuxen för ett dinosauriekalas

Även om jag i vanliga fall inte känner mig så vuxen och nästan ser det som ett skällsord så landade informationen om att vi ska på dinosauriekalas som en klusterbomb i min överhettade hjärna. Helt plötsligt kände jag mig nästan vuxen. För vuxen för att gå på barnkalas, framförallt när jag aldrig har träffat föräldrarna. Nu har jag inte träffat barnet i fråga heller, och det är turligt eftersom en sådan konstallation bara fungerar om man jobbar med barn. Annars får inte nästan-vuxna känna barn utan att föräldrarna är inblandade. Kanske finns det fler undantag, men jag är inget av dem. 

Skall jag klä ut mig till Dinosaurie?

Nej. Tack och lov är det ingen maskerad, utan bara ett helt vanligt barnkalas med tema dinosaurier. Varför vet jag fortfarande inte, men jag vet varför jag förväntas deltaga. Det beror på att "jag" är del av - och underordnat - det "vi" som smög sig på när jag låg i sängen och var vaken. Tror jag, någon gång kom det smygande och då rimligen när jag hade byxorna nere. Byxlös är chanslös vad gäller ett nytt "vi", det vet alla. Och av liknande skäl som nämnts kring vänskap med barn har jag inte haft byxorna nere på så många andra platser än i sängen. Kanske i soffan förvisso, men inte bland barnfamiljer och inte i någon parad. Jag vill poängtera att jag är en stark förespråkare av parader av alla de slag, det är mer en vuxenaktivitet än ett jäkla barnkalas en döndag förmiddag. Fast just nu så sover jag ju inte, så jag har inget viktigare för mig klockan 11 den dagen. Lite T-Rex-Tårta, kanske en kopp kaffe och två timmars kallpratande är för mig inte alls lika lockande som det kan låta. Även fast det är varmt. Nu har jag inte det valet. Vi ska gå på kalas. Det var inte ens ställt som en fråga. Vi ska. Ska. Jaha. 

Om två dagar smäller det alltså

Men jg bar ler och er öt ut. Så gott det går det vill säga. 

Jag håller tummarna

Jg hoppas det blir uthärligt. Jag hoppas tårtan är god. Jag hoppas också på någon form av force majeure. Skyfall, hgelstorm eller en liten Jordbävning kanske. Så får jorden följa mitt exempel enna gång. Ett litet lästips kanske? Men seriöst? Det är ju så mycket mer än bara ett barnkalas att tänka på i detta fallet. "Vi", födelsedagspresent, ta lagom med tårta och INTE bli rädd för en eventuell Piñata, trots dets välförtjände rykte. Jag lovar att avlägga rapport när saken är avklarad eller åtminstone förbi. Att verkligen klara av det låter väl hoppfullt på gränen till övermodigt. 

Sova som ett barn

 Sova som ett barn

Efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar nu känner jag att jag kommer sova som ett barn inatt, klockan är bara tolv och jag sneglar redan mot sängen. Chansen är ganska god att jag kommer skriva klart detta imorgon, för jag är för trött för att formulera mig. I helgen ska jag tydligen på barnkalas. Ett Dinosauriekalas till och med. Jag var inte på det klara med exakt vad det förväntades av mig, men jag kollade upp dinosauriekalas på google och vips blev jag lugnad. Ingen jäkla maskerad. Ungen gillar dinosaurier, det är allt. Utan att veta så tar jag en chansning och säger att det är en kille som fyller år. Vad tror ni?

Om det var maskerad

Om ungen hade haft maskerad och jag hade varit tvungen att klä ut mig hade jag gått som BOB. Sista maskeraden den killen har.

Världens bästa present för ett dinosauriekalas

Jag tror jag har hittat den bästa födelsedagspresenten någonsin till ett barn av oklart kön som gillar dinosaurier. Och en smula högaktuellt på fler sätt en ett, men vi nöjer oss med förra veckans premiär av Barbie. Så vad blir då en bättre present än Palenteolog Barbia till hen som fyller år?

Barbie är för alla

Barbiedockan togs fram som en leksak för flickor, och det får man nog säga att den alltjämt kan anses vara även om Barbie och Ken nu kommer i så många varianter att någon docka borde passa även killarna. En. Palenteologen. 

 

Blev inget sova inatt

 Somnade inte alls

Jag anade att det skulle bli sent igår, fast att jag inte skulle somna alls var jag inte lika beredd på. Visst händer det titt som tätt, men jag brukar oftast få skylla mig själv då så sker. Sovit för mycket, vänt dygnet helt eller bäljat kaffe som om det vore kamomillte. Men jag drack inte så mycket kaffe igår, men ändå blev det bara två-tre timmar i sängen innan jag tröttnade på att ligga vaken och fundera på sånt jag trodde jag tänkt färdigt på för dagen. Nu var det förvisso natt mestadels, men vissa av er förstår nog vad jag menar ändå.

Fånig bild på fånigt problem

Att ha problem med sömnen är som sagt inget nytt, så har jag alltid varit. Nuförtiden känns det mest fånigt när jag ligger vaken men jag vet också att det känns annorlunda när man ska upp till jobbet. Speciellt natt två utan sömn. Då är jag faktiskt inte lika kaxig. Jag är nog inte så kaxig oavsett, jag sänker hellre blicken än att råka möta någon annans. Vad gör man då liksom? Ligger? Jag har inte mött en annan människas blick sedan mitten på nittiotalet då jag misstog mig och trodde jag tittade mig i spegeln. I själva verket var det en oattraktiv herrfigur som hade liknande färg på kläderna. Jag ser inte mig själv i dpegeln så ofta. Jag trodde han var jag. True story. Inte helt, men inte bara lögn heller.

Speglar mig inte så gärna

Varför riskera att titta i en spegel? Vet ni vad som är risken? Vet ni vad som bor där? Inte? Ännu en sann historia. 

Sömnproblem och spegelfobi

Hur ska man annars handskas med det? Vara vaken. Inte titta i speglar. Aldrig någonsin. Och du? Nu är den förra bilden inte lika tokig längre. Det spelar ingen roll vad alla säger, LSD har inte bara positiva effekter. Inte på lång sikt. Jag får ta en paus. Krossa en spegel och hoppas att nästa sju år ändå inte är värre än Bob. Han finns på riktigt. BOB!

111

 1:11 är klockan

Jag gillar siffror. Nummer. Vissa kombinationer gillar jag mer än andra, oftast utan att ens veta varför. Den här är ingen favorit och för ovanlighetens skull vet jag varför. Det råkade vara vad klockan var när jag började skriva det här. Det underliggande skälet till känslan (typ) finns liksom inte riktigt längre, så min snabba minireaktion på 111 är på något sätt betingat. Undrar hur många såna saker jag kan hitta (på) om jag verkligen tänker efter. Fler än två. 

Kan bli en sen natt

Klockan är förvisso inte jättemycket än, men jag känner att jag lär vara vaken även im ett par, tre timmar. Ingen som helst lust att gånoch lägga mig, och inget speciellt jag måste gå upp till imorgon heller. Snart blir det annorlunda, snart är det nya tag på jobbet som gäller. Väldigt snart. Och väldigt, väldigt annorlunda. 

Semesterrecesenten recenserar

Jag vet inte hur jag tänker kring semestern, det blev vad det blev och snart är det över. Men sagt med ett leende. Inte ett snett dådant, utan ett dom når hela vägen upp till ögonen. Vet du varför? Därför. Nöjd med sommaren. Inte som tänkt. Inte så fartfylld som jag trott, varken på det ena eller andra sätten. Lugnt tävlar  förvisso nog med fart om förstaplatsen på ett önskvärt liv. 

Dags att gå och lägga sig

Nu börjar det faktiskt bli rätt sent och det är egentligen dags att gå och lägga sig.  Men jag vet att jag inte skulle somna, så jag kan lika gärna stanna uppe. Sömn har alltid varit något som jag rår väkdigt lite på. Behöver den, men kan sällan välja den. Mmm. Jag ser om TV:n erbjuder något alls. Tveksamt där jag är nu, men visst kan man kolla datorn också. Jag gillar dock traditionellt flippande, jag tror det betyder att jag är rätt nära att kallas gammal. Sjukt, men knappt sant. Nära gammal är nästan ung. Som klockan. 

Jag undrar jag

Det är en markant skillnad nu. I både tempo, innehåll och stil. Svårare, och absolut inte bättre. Det går naturligtvis att träna, men i vilken utsträckning och hur lång tid det tar kan jag inte sia om. Jag tänker mig att träning är bra och när det känns jobbigt är man i regel otränad. Och vad gör man då? Tränar. Win-Win liksom. Men jag måste nog ta tag i sömnvanorna innan jobbet drar igång. Kanske börja med cbd droppar igen. CBD olja hjälpte mig med sömnen, men sedan glömde jag köpa nya när de tog slut. Får beställa fort, för snart börjar jobbet och då är inte det här en tid jag kan vara vaken.

Nöjdare idag än i morse

 Lite nöjd trots allt

Jag vaknade en bra stund innan väckarklockan ringde. Det är ofta så när jag ska upp tidogt men somnat senare än jag hade tänkt. Retfullt lång tid innan klockan ringer. Precis så det känns som om man somnar im direkt så får man en extra timme eller nära nog. Fast efter tio minuters vändande och snurrande i sängen är det konstigt nog bara en dryg halvtimme att sova kvar. Tiden gör som jag; snurrar och vrider sig. 

Så ska man gå upp?

Det är ju den rimliga frågan. Ska man gå upp eller ska man försöka stjäla en halvtimmes oförtjänt vila? Jag tror det objektiva svaret är att gå upp, fast jag väljer nittionio gånger av hundraen att ligga kvar och känna hur tiden bara rinner iväg. Sakta om man ser till då man ska upp, snabbt om man tänker i banorna hur långt man har kvar att sova. Om man somnar om. Direkt.

Det gör man inte

Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag somnat om såna morgnar. I själva verket kan jag räkna mycket med hjälp av fingrarna. Antal frukter jag äter per månad är ett annat exempel. Fast då skulle jag inte ha möjlighet att greppa något alls. Om antalet fingrar motsvarade månatligt fruktintag alltså. Man äter inte frukt. Frukt köper man för att den söta tjejen i kassan ska tro att man är hälsosam och fräsch trots två paket röda marlboro per dag. 

Det tror hon inte

Om den söta tjejen i kassan på allvar tror att jag är fräsch på grund av två äpplen, en banan och en frukt som jag inte vet vad den heter är hon inte klok. Men väldigt söt ändå. Och sisådär tjugo år för ung för en sån som jag. Fräsch eller inte.

Så varför nöjd?

Jag är ju trots allt lite nöjdare nu på eftermiddagen än i morse. Och skälet till att jag ställt klockan och vaknat innan den ringde visade sig att det inte blev av. Det är inte varför jag är nöjd. Det gjorde mig inte förvånad, inte så förbannad men lite ledsen. Lite för min skull och mer för de lillas skull. 

Frågan kvarstår

Hur gör vi för att få tillbaka Benny Hill? Någon form av upprop? Demonstration? Hjälp mig!

Nu stirrtävling

Nu ska jag gå till köket och stirra på mina frukter. Hade jag varit konstnär på riktigt hade jag nog känt ett tvång till ett stilleben, fast jag kan knappt rita streckgubbar. Än mindre äpplen och bananer, men den sista frukten ser så jävla udda ut att jag nog hade kunnat kludda något och hövda att det minsann visst är en sån frukt. Vad för frukt? En sån. Jag är taggigare. Inte idag, men varför går jag inte in på. Någon kan ju tycka jag gör fel.

Missade höjdpunkten

 Hade velat se Mephorash

Planerna för sommaren var många, men i princip ingen av dem blev av. Jag skulle resa utomlands, både till värmen i Spanien och till en festival i Haldon, Norge av alla ställen. En metalfestival, trots att jag inte lyssnar så mycket på metal faktiskt. Men ett av få band jag verkligen gillar - Mephorash - skulle spels där och jag var helt inställd på att åka och se dem live. Så blev det inte, och inte kom jag iväg till Spanien heller. Jag kom inte utomlands alls, och nu börjar det bli väldigt länge sedan jag satte fötterna utanför Sverige. Det måste åtgärdas, men sommaren tog ingen hänsyn utan löpte på i samma takt som alltid. Jag löpte inte ett dugg, fast det var åtminstone inte något jag hade planerat att göra. Jag springer ogärna, och ordet löpning indikerar dessutom att man gör det utan att ens ha bråttom till en buss, ett tåg eller ett efterlängtat flyg. Springa för nöjes skull? Det har jag aldrig gjort, mest för att jag tycker springa är urtråkigt. Min kondition lämnar dessutom en hel del att önska, men till skillnad från sommarens icke-aktiviteter är konditionens vara eller icke vara knappast någon överraskning. Vissa hävdar att ett paket cigg om dagen är skälet, jag håller inte med. Troligare är en konspiration. Kanske två till och med.

Konspirationspraktikerna

Till skillnad från sina mer teoretiska motsvarigheter är praktikerna betydligt svårare att hantera. De gör inget annat än att konspirera, transpirera och i vissa fall transkribera (om det passar deras mål), och jämfört med en konspirationsteoretiker så förstår man ju att detta är värre. På alla sätt. Transpirationsteorier är även de rätt märkliga. Märkligast i detta inlägg skulle jag tro. Vad tror du?

Och vem pratar man med för att Benny Hill ska sändas igen? Dagligen. Kul, sensuellt och jämställt. 

Tre år senare

 Efter tre år så....

Har det hänt en otroligt massa saker, fast trots mina spekulationer 2020 så blev utfallet ett helt annat. Jag vill helst inte gå in på allt för tudliga beskrivningar av sånt som i allra högsta grad är på tok för privat för att skrivas lättvindigt på en liten blogg. Men större förändring kunde jag knappast drömma om, och i sammanhanget kan nog tilläggas att förändring är i PLURAL och versaler. Oj vad många saker som har ändrats sedan dess, och inte har de hållt en liknande riktning heller.

Jobb, familj, relationer och framtidsplaner

Det är några av de små, små saker som har valt att ändra skepnad helt. Lite som en lampknapp, eller kanske mer som en dimmer som längsamt har ändrat sturkan på de olika områdena. Vissa till det bättre, andra till det sämre och ytterligare en del bara till oigenkännlighet. Varken bättre eller sämre. Bara helt, helt annorlunda. Liknelsen blir nog bättre om det är en sån där smart lampa som utöver ljusstyrka även kan ändra färg, och kanske till och med blinka i takt (eller otakt) med musiken. Om livet vore en sån lampa så skulle den lysa rött. Rätt starkt också. Vore livet istället ett trafikljus var det nyss gult. Så gasen i botten. Nyss gult är nästan gult. 

Får se vad hösten bjuder på

En aning pessimistiskt att skriva om hösten redan nu, det är ju faktiskt sommar rätt länge till. Fast ledigheten börjar ta slut, så är det nog för de flesta. Så på så vis är det acceptabelt att nämna hösten, men jag kom att tänka på något helt annat och orkar inte fullfölja tankegången jag hade nyss. Det blir vad det blir. Bra. 

Nyss gult

Jag såg en gammal kompis på facebook idag, någon jag inte sett på många, många år. Nyss gult. 

Sextio besök, och bloggen knappt online

Det ör ovöntat många besök på en liten blogg med en futtig sida. Den hade ett par bilder, lite kod om webbutik etc. Men i övrigt en rätt elementär historia, det blir nog inte förändring kring det sistnämnda, det är vad jag kommer på att skriva om alls. Allt som kretsar i huvudet är ju en och samma sak, och det är då inte detta dravel alls. Detta är som vanligt 30% rensning och 69% flykt och stopp på rotationen. Den återstående andelen orkar jag inte räkna ut, den är mindre än pi och större än....jag orkar inte ens. Orden som alltid varit mitt verktyg, mitt sätt att vara och så som jag trodde jag verkligen var ”funtad”. Det är nog sanning, för tystnaden är rätt segdragen i längden. Vi byter samtalsämne till vad? Till att jag börjar få klart det hus ingen av någon visste jag skulle köpa. Lika få kunde tänka sig att en renovering av det slaget är långt förbi vad jag orkar med, jag är inte tillräckligt intresserad. 

Det var inte för mig, det är ju självklart för alla och envar. Inte ville jag på kvar i lägenheten heller, men detta ”valet” var något annat. Jag halkar dit igen, skriver om annat än det utan laddning (hehe) istället för att bara låta orden leka, busa och vad de nu brukade göra när saker gick ihop, när ett plus ett inte var så benhårt på att vara två. När det gick att tänja på vad som var och är möjligt, när magi var vardag och du var min. Det är den bästa känsla jag haft, och det är tillika skräckinjagande att försöka känna hur det var eftersom det utan pardon leder till vad som är. Tankar kring det hör inte hemma alls, tankar kring det är som ett svart hål eller någon annan fysiologisk tingest jag inte förstår mig på. Sannolikt en naturlag. De trotsar man inte, inte på egen hand i alla fall. Man kikar, försöker se vad som döljer sig i det skrämmande mörkret. Försöker förstå hit ett mörker kan skrämmas, hur det kan vara något mer, annat och inget alls. Samtidigt. 

Det går inte att smygtitta, det finns bara ett sätt. Jag vet att det är så, jag vet vad det innebär och jag vet hur olidligt smärtsamt det är. Fast det är skillnad nu, skillnad på de verktyg som finns till hands. De är färre, de är oklara och fel val ger raka motsatsen till vad som är tänkt. Ändå kommer det. Ändå kan jag inte stå emot. Jag gör det, men det håller inte länge till. Ett tag, tills det tillåts forsa fram och ta all den plats den kräver, förtjänar och.....